Denna bladgröna växt tillhör kålfamiljen och växer i sötvatten – i bäckar och dammar
Grönkålens företräde när det gäller näringsämnen kan tas bort av andra gröna. Jordbruks- och näringsexperter har nyligen identifierat de gröna grönsaker som du måste lägga till i din kost för hälsans skull.
Centers for Disease Control and Prevention (CDC) klassificerar grönsaker och grönt för näringsvärde baserat på vitamin- och mineralkoncentrationer. Välkända favoriter som grönkål, spenat, mangold och rödbetor får poäng i storleksordningen 80. Men den enda grönsaken som får en perfekt poäng på 100 är vattenkrasse.
Vad är vattenkrasse?
Denna bladgröna tillhör kålfamiljen och växer i sötvatten – i bäckar och dammar. Det är en nära släkting till kål, grönkål, rädisa och senap. Dess vetenskapliga namn är Nasturtium officinale.
Krasse har en skarp, pepprig smak, nästan som en kombination av ruccola och pepparrot. B&W Quality Growers rapporterar att vattenkrasse åts för över tretusen år sedan. Det var en viktig ingrediens i de antika grekiska, persiska och romerska civilisationerna. Denna skarpa grönsak fanns till och med på menyn vid den första Thanksgiving.
På grund av sin utbredning i fuktiga tempererade miljöer betraktas vattenkrasse som ett ogräs i vissa regioner. Men dess ständiga tillgänglighet gör den också till en pålitlig och näringsrik matkälla. Enligt BBC har den konsumerats i tusentals år för medicinska ändamål i hela Europa och Asien.
Krasse har många hälsofördelar, säger Dr Amy Lee, chef för näringslära på Nucific. Den innehåller mycket vitamin A och kalium, till och med mer än vanlig sallad. Och dessutom innehåller vattenkrasse mer C-vitamin än en apelsin.
De unga skotten har en mildare smak och mjuka, ihåliga stjälkar. Det gör dem perfekta att äta råa – till exempel som tillbehör i sallader eller som garnering i maträtter, på samma sätt som persilja eller koriander. Mogen krasse får en mycket mer intensiv och pepprig smak. Stjälkarna blir också hårdare och mer fibrösa, så de bör förkokas för att göra dem mer smakliga.
