Foto: från öppna källor
Mamma och pappa är ovillkorlig kärlek. Men när de blir äldre börjar många barn glida isär
Till en början verkar allt normalt: studier, vänner, arbete. Men för varje år som går blir samtalen och mötena färre och konversationerna är redan ytliga. Och föräldrarna står ensamma med den plågsamma frågan: ”Varför vill mitt barn inte kommunicera längre?”
Psychology Today förklarar att vuxna barn ofta tar avstånd, inte på grund av själviskhet eller ilska, utan av djupare psykologiska skäl. Och den goda nyheten är att när du förstår dessa orsaker kan du bygga upp kontakten igen – inte genom kontroll, utan genom respekt och trygghet.
De främsta orsakerna till att vuxna barn blir främmande
Säkerheten är viktigare än familjeplikten
Det vanligaste skälet till avståndstagande är en önskan om känslomässig trygghet. Om det tidigare har förekommit traumatiska händelser, konflikter, försummelse eller förnedring, även om det rör sig om enstaka situationer eller mindre förseelser, kan barnet ha lärt sig: ”Jag är inte trygg hos mina föräldrar”.
Ibland minns föräldrarna verkligen inte smärtsamma ögonblick eller lägger inte vikt vid dem. Men för ett barn kan det vara något som har satt djupa spår. Du kan t.ex. ha berättat för dina föräldrar att ni blev ovänner för att de nedvärderade dina klagomål om psykisk misshandel från ett äldre syskon. Föräldrarna såg det som ”normal rivalitet” och du, ett djupt trauma som fortfarande påverkar självkänsla och relationer.
Som ett resultat kan det vuxna barnet undvika kontakt inte på grund av ilska utan på grund av behovet av att bevara sin egen känslomässiga resurs. Han vill inte känna sig sårad, nedvärderad eller hotad igen.
Strävan efter självständighet och egen identitet
Det är viktigt för en ung person att få utrymme att inse: ”Vem är jag? Vad vill jag?” Om föräldrarna är alltför aktiva med att ge råd, lägga sig i valet av jobb, partner, livsstil, uppfattar barnet det som ett försök att kontrollera.
Även om föräldrarna bara vill väl kan det tolkas som misstro: ”Mamma tror inte att jag kan klara mig själv”. Och detta hindrar den vuxna sonen eller dottern från att hitta sig själv.
Därför är avstånd vid vissa tidpunkter i livet inte ett avvisande av anknytning, utan ett nödvändigt steg i separationen. Det finns ingen riktig uppväxt utan det.
Otillfredsställda känslomässiga behov från barndomen
Ett barn kan ha vuxit upp i en kärleksfull familj men inte känt sig lyssnat på. Det kan ha känt att hans känslor var oviktiga, att hans problem bagatelliserades och att hans verkliga erfarenheter inte erkändes.
I dag kan ett sådant vuxet barn välja att bo långt borta, ha enkel kommunikation ”på avstånd” eller minimal kontakt över huvud taget. Varför är det så? För att han eller hon vill undvika smärta, inte bli sårbar igen under omständigheter där han eller hon kanske inte blir hörd.
Inget vuxet barn vill djupt inne i sitt hjärta förlora sina föräldrars kärlek. Han eller hon kan verka kall, men innerst inne längtar han eller hon efter att bli accepterad.
Avstånd är en försvarsreaktion. Det är inte ett tecken på likgiltighet.
Hur man upprätthåller eller återupprättar kommunikationen
- Bli ett säkert utrymme. Skapa ett utrymme där du inte är rädd. Insistera inte på att prata, bjud in men tvinga inte.
- Lyssna, hitta inte på ursäkter. Om barnet minns något smärtsamt, säg inte: ”Det var inte så läskigt. Bättre: ”Jag är ledsen att du kände så/kände så”.
- Ingrip inte oinbjudet utan fråga: ”Vill du att jag ska dela med mig av en åsikt eller bara lyssna?”
- Respektera gränser. Om ditt barn inte vill prata om relationer, arbete eller religion – berör inte dessa ämnen. Detta är en demonstration av kärlek – respekt för det personliga utrymmet.
- Ta lite ansvar. Du behöver inte klandra dig själv, men erkänn: ”Ja, jag kunde ha haft fel. Jag visste inte allt. Men jag vill lära mig och finnas där för dig.”
Avståndet mellan föräldrar och barn är inte alltid en klyfta. Ofta är det en paus för läkning. Om du vill återknyta kontakten, börja med tillit, trygghet och respekt. Kom ihåg att även om en dörr verkar stängd så är ett barns hjärta sällan permanent stängt.
Ibland är det bästa en mamma eller pappa kan göra för ett vuxet barn inte råd, utan en tyst närvaro och en vilja att lyssna utan att döma.
Kommentarer:
